Idag var det exakt ett år sen som jag låg på Sös och mitt hjärta nästan slutade slå. Men jag hade ingen tanke på att jag höll på att dö, det var omöljigt för jag var så tjock, tänkte jag. Även fast alla värden i kroppen var superdåliga, min puls blev lägre och lägre varje dag som gick och de inre organen mådde skit, höll på att lägga av. Jag drack ungefär en halv dl vatten per dag. Det fick aldrig bli mer än så. När jag var som sämst så såg jag ingenting när jag skulle ställa mig upp, allt var svart. Jag hade kramp i hjärtat, det gjorde så ont när det slog. Jag hade tappat hörseln på ena örat för ungefär en månad sen, det var för att musklerna, t.om i örat slutat funka.
Det var mer än två månaders väntetid för att bli inskriven på Stockholms centrum för ätstörningars familje vårdsavdelning och mando meter.
Men efter sösbesöket så fick vi snabbt besked av både Scä och mando att de hade avsatt en plats för mig. Och såhär efteråt så tänker jag att jag måste ha varit ganska illa däran, eftersom de lät mig hoppa först i en kö som det är 2-3 månaders kö på.
Men jag hamnade på Scä, först hade det mobila teamet kommit hem till oss några gånger och försökt trycka i mig näringsdrycker och calshakes. Men jag vägrade ta dem. Så då åkte jag in på avdelningen, de hade lurat mamma och pappa att jag skulle vara där i två dagar. Jag kommer ihåg den morgonen när jag skulle in, de hade packat min väska. Jag grät och skrek och kastade saker som gick sönder, för jag ville inte dit. Men jag tänkte att det är säkert inte för evigt och de kan ju omöjligt tvinga mig att äta. Vi fick ett litet rum i början på avdelningen. Men eftersom vi är fyra i familjen så vi fick efter ett tag det näst största rummet. Jag fick tre behandlare. Man brukar ha en, men jag vet inte varför jag fick så många?
Det var så hemskt i början när de skulle tvinga i mig mat,sex stora måltider om dagen och mediciner. Jag som blev proppmätt av lite vatten, skulle nu äta enorma portioner mat. Kan ni tänka er hur ONT det gjorde?? Jag tog en tugga av en mellismacka, sen orkade jag inte mer, höll på att spy. Men om man inte äter upp, då blir det näringsdryck istället. Så om man inte tar den då blir det hemsk sond. Så man hade inget val. Sond gjorde tydligen så himla ont eftersom de kör ner en slang i näsan ner till magen och då trycks det ner nån kräm näring typ. Det var så tråkigt att ligga inne, hade mycket tankar på vad andra skulle tycka om mig nu när jag hade blivit ännu tjockare (trodde jag). Man var som en zombie, man sov, vaknade åt. Jag fick inte ens gå ut. Jag fick stå utanför huset och andas med en förälder. Jag kommer ihåg att på lucia var jag så svag, då svimmade jag 3 gånger under dagen.
Det enda som egentligen "hände" var sjukgymnastiken och musikterapin som fanns i samma hus. Annars gick man på massa möten och så. Allt var så jobbigt just då.
Men jag fick komma hem första gången på julafton. Det funkade sådär, det var inte så kul faktiskt.
Jag var på avdelningen i över tre månader. Sen skrev dem ut mig och jag började då på ungdomsmottagningen som ligger på planet ovanför. Där har jag gått ända sen i mars eller februari tror jag. Och ja, nu är jag här. Resan har varit sjukt lång och krånglig. Men jag har lärt mig massor.
Jag i November förra året.
