Imorse var jag på Scä, träffade min behandlare och hade vägning. Det var en 'dålig' dag och jag mådde inte alls bra när jag lämnade sjukhuset. Har försökt att spela glad även fast jag innerst inne är ganska förvirrad. Tankar som snurrar men inte alls om bara mat och sånt. Men eftrett tag så kom de elaka tankarna tillbaka. Idag hälsade de på och bråkade i huvet påmig. De förstörde så att jag fick några gråtattacker. Det kändes omöljigt att ta sig ur den svackan, men jag har kämpat och kämpat hela dagen för att få in lite positivt i tankarna. Nu på kvällen kan jag säga att det är lite lite bättre. Men jag vet inte vad andra tror om mig när jag har såna här dagar.. De kanske tror att jag är en supertyst liten filur som verkar ensam, eller ibland känns det som att andra tror det. Men de har ingen aning om vad jag kämpar med varje dag, månad efter månad, år efter år. De tankar som flyger på mig kan jag ibland stoppa, men oftast inte. Det är inte lätt för mig, det är som att gå i två olika skolor, den ena är den vanliga skolan och den andra är liksom hur jag jobbar med anorexian. Jag känner att jag fortfarande har svårt ibland att komma in i skolan och allt som händer där, för ibland är man kvar i de vanor och tankebanor som man hade när jag låg på avdelningen förra vintern och där var man ganska isolerad. Så fortfarande är det lite kämpigt med allt annat som ska hinnas med, förutom alla mattider på matschemat och skolan. Så den sociala biten har hamnat lite efter. Men det får väl vara så, iaf nu tills man har hittat ett sätt att få med alla bitar.